Konflikträdd 2.0

Jag är så in i bomben konflikträdd, jag hatar det mer än något annat att ställa någon mot väggen och lika så bli ställd mot väggen. Hela min mage krampar ihop, jag får gråten i halsen och får tunghäfta - och så fort jag öppnar munnen för att säga något så brister det totalt och jag får inte alls ut det jag ska säga och motparten förstår inte alls vad som är frågan om. Hemskt är det. 
Jag är ju helt och hållet medveten om varifrån jag fått det ifrån men eftersom jag har haft det såhär sålänge jag kan minnas är det så svårt att ändra på det. 
Jag kan ju eftersom jag hatar det så mycket undvika det helt, ignorera konfliter och gå omvägar lyckligt medveten om att jag duckat ännu en gång. Men nu är det ju såhär att jag också är otroligt noga med självutveckling - jag vill utvecklas och bli bättre, jag vill också att mina relationer ska hålla, vara stabila och utvecklas. Inte långsamt bli så infekterade att de i slutändan inte går att räddas. 
När man är så konflikträdd att man helst av allt vill springa och gömma sig då ska försöka vara en bra medmänniska och faktiskt starta en diskussion då bildas inte bara gråten i halsen utan också en inre konflikt. 
Så nu har jag inte bara kramp i magen, tunghäfta och gråt i halsen utan nu har jag också en stor inre konflikt där ena sidan vill att jag ska skita i att ta upp det och den andra sidan vill ta upp det och bena ut exakt vad som hände, vad det fick mig att känna och varför. 
Så detta resulterar i att motparten inte förstår ett dugg och blir ännu mer förvirrad. 
 
Nu när jag skriver ner hur jag blir känner jag att detta är ju ett stort problem - såhär vill jag verkligen inte ha det. Allt blir så stort i min värld och välter upp och ner på allt - kanske inte är fel att gå och prata med någon om det här och få lite verktygatt jobba med!! 
 
Eller så går jag (och Lus såklart) helt enkelt under jorden, säger hejdå till alla i mitt liv och sedan fokuserar enbart på mig själv! Bara för att trycka ner huvudet ännu längre ner i jorden ;)
 
Kram Kajsa