1 år tillsammans

Då har vi varit tillsammans i 1års tid, han och jag. 
Åh ja det känns bra ändå, vi är så olika och det finns där och pockar hela tiden.
Han är en blå person och jag är en gul och hade det varit punkt där hade vi aldrig haft en chans till att hålla - att vi båda har vissa drag av grönt räddar oss. (om ni inte förstår vad jag pratar om googla - personlighet färg)
Detta har vi ju vetat om sedan från början nästan och vi vet ju också om att det är och kommer bli jobbigt men än så länge är jag mer än väl villig att kämpa för oss. Kan ju bara prata för mig själv.
 
Vi har ju känt varandra i mer än sju år (!?!!!!) och nej jag har inte haft ett dugg känslor för honom sedan innan, har med handen på hjärtat aldrig någonsin tänkt tanken ens. Men efter den där kyssen i nattens mörker förändrades allt. När vi träffades dagen efter visste jag, och 2 veckor senare efter oändligt många dejter blev det vi! Det var så självklart trots att vi gick rakt emot strömmen och trampade på en och annan tå, och det är lika självklart än i dag, för mig iaf. 
Han är den person jag känner mig mest trygg med, finns ingen tryggare plats än i hans famn, han får mig alltid att skratta och alldeles för ofta pirrar det till i magen av att bara se honom - trots att man bara varit ute i köket och vänt. Sedan behöver han space, det vet jag om. Han är en ensamvarg och går ofta in i sig själv vilket gör honom oläsbar, han stänger ute mig och omvärlden totalt och detta kan ske på 1 minut, från att ha skrattat åt någon historia till att helt försvinna ifrån mig. Jag vet om detta, men jag är urusel på att låta honom få sitt space. Jag är för kär för det, kan man vara det?! Ja så detta måste jag jobba på, vill inte kväva honom, finns en stor risk för det annars. Vill ju att det ska vara vi i mååånga år framöver! 
Han är mitt livs kärlek och jag är så lycklig att det blev vi. 
 
En annan sak är ju att dessa två har blivit som ler och långhalm <3 
 
Kram Kajsa