Puzzelbitar

Mitt liv, eller ja allas liv består av puzzelbitar, puzzelbitar som ska hålla livet man lever i balans.
Förut har jag gått igång på att ha obalans i mitt liv "varför ska man vara som alla andra och ha ett tråkigt inrutat liv" har varit min kommentar till folk som påpekat mitt kaos. Jag gillade att flänga runt, alltid vara på språng och trycka in saker att göra i varje liten öppen lucka. Ingen tid får spillas åt - ja vadå? Att inte göra någonting, titta på tv?! 
Det var en härlig känsla att folk drog i en, att folk ville ha ens hjälp, att dom behövde mig. Att jag fick beröm för att jag gjorde ett bra jobb eller att jag fick beröm för mitt kaos puschade mig till att ta på mig ännu mer.
Men i slutat av detta maraton av evigt kämpande för att hinna med allt på ynka 24 timmar blev det konsekvenser - i form av magkatarr, panikattacker, dålig hy och jag stängde till och med av mina känslor för jag hade helt enkelt inte tiden till det. 
Men så träffade jag Alf och viljan till att ha balans i livet började infinna sig, jag skickade hästen på tillridning hos Elvira för att hinna med jobb och studierna. Åh jag började mer och mer få en vilja att ta hand om mig själv, sätta mig själv först - något som aldrig hänt innan. Förut var jag alltid prioriterad sist. 
Jag tog examen och då hade jag någon vild idé om att livet på något sätt skulle falla på plats så fort jag fick pappret i handen. Men så var inte fallet konstigt nog. 
Jag är nu i det stadie i livet där jag inte behöver springa mot ett mål, jag har nått de målet och nu ska jag njuta av segern, leva på känslan att jag tog mig i mål i några år. Men jag lever inte på känslan att jag tog mig i mål - jag springer fortfarande. Benen skriker av mjölksyra och lungorna värker. 
Jag kan inte njuta av någon seger när jag inte har någon fast grund att fira på. 
Jag har insett att för att kunna njuta av detta - åren då jag kan vara självisk, måste jag ha alla puzzelbitar att stå på och det har jag inte, jag flänger fortfarande som jag gjorde förr. 
Åh för för första gången i mitt liv är det enda jag kan tänka på: att ha alla puzzelbitar på plats så jag kan börja fira, fira att jag klarade det. 
 
Puzzelbitar som jag inte har:
  • Jag har inget boende, jag är inneboende hos mina föräldrar ena delen av veckan och hos min pojkvän andra delen av veckan. Jag har ingen bas att utgå ifrån. 
  • Jag hinner inte med min häst som kostar mig enorma summor pengar i förhållade till den tid jag spenderar med honom..
  • Jag har ett jobb som jag inte hinner med i den mån jag vill pga allt flängande
  • En välmående kropp 
Puzzelbitar som jag har:
  • Jag har enormt fina människor runt mig som överröser mig med kärlek och positiv energi
  • Jag har min älskade hund som ALLTID får mig att må bra 
  • Jag har en examen!!
  • Jag har en utvecklande och otroligt roligt jobb inom det jag studerade med fina kollegor 
Som ni ser har jag lagt halva puzzlet och det är otroligt häftigt men för att jag ens ska kunna andas ut behöver jag en till bit - ge mig bara en bit till så kan jag slappna av. Att lösa hela golvet att fira på är omöjligt och det begär jag inte utan får jag bara en bit till så kommer jag må så otroligt mycket bättre och då kommer de andra bitarna falla på plats så småning om!!
Så nu, när jag är på bristningsgränsen är jag i desperat behov av en bit, för att jag helt enkelt ska klara av hösten.
 
 
 
Kram Kajsa