12 juni 2017

Ridsporten isolerar

Kajsa

Jag och Max satt och diskuterade varför jag ofta känner mig lite osäker i stora gäng och han känner sig hur trygg som helst. Hur kommer det sig att två syskon kan vara så olika? Vi är ju uppfostrade på samma sätt, har samma gener och är väldigt lika på allt annat! 


Men så kom jag på att det stora som skiljer oss åt är att jag från väldigt tidig ålder brunnit för hästar! 
Jag har alltid satt hästarna först, oftast för att jag velat det men ibland för att jag måste. 

För att jag skulle finansiera mitt intresse började jag jobba i stall på helgerna från att jag var 14 år! Jag började sju och slutade om jag hade tur vid fyra, efter det skulle jag till min egen häst och när jag väl kom hem från allt var jag helt slut. Jag rasade i säng för att jag höll på att falla ihop av trötthet men även för att jag skulle upp och jobba lika tidigt dagen efter! 
Missförstå mig inte, jag gjorde detta för att jag älskade hästar till månen och tillbaks! 

Men detta resulterade i att jag aldrig kunde hänga med kompisar, jag var aldrig i ett stort gäng. 
Åh så har det varit - jag har fått jobba för att finansiera mitt intresse. 

Alla som håller på med hästar är så noga med att poängtera vilken positiv effekt hästar ger oss - vi blir ansvarsfulla, målinriktade, vana vid hårt arbete, bryr sig inte om lite skit under naglarna, otroligt bra på att känna av och leda en grupp! 
Men vi upplyser inte de negativa effekterna - att ridsporten isolerar. Vi spenderar minst 2 timmar per dag i stallet vilket inte ger oss så mycket tid över för vanliga livet. Vi måste jobba heltid för att finansiera, sedan måste vi sova och där rök de 24 timmarna. 
Detta påverkar inte bara oss själva utan detta påverkar samhällets syn på ridsporten! 
Alla de som inte håller på med hästar ser ju bara oss som gör det som ensamvargar  - som aldrig socialiserar sig, som lever i en bubbla och som alltid stressar vidare. 
Detta är ju deras uppfattning av oss, och anledningen är att vi isolerar oss själva! 

Jag förstår att hästar är vad vi lever för men ibland måste vi stanna upp och omprioritera - vill vi verkligen gå miste om den där resan, missa att träffa släkten den där gången, missa bröllopet, missa alla after work eller missa skolavslutningen för barnet? Hästar är viktiga men är de verkligen det viktigaste?! 

Jag när jag var 16, 20 och 23 - fortfarande lika hästbiten!

Kram Kajsa 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress